Folk som aldrig suttit i riksdagen tror att man kan låta kroppen förfalla genom att trycka i sig vilken mat som helst, där man sitter och försöker luska ut vilken knapp Jimmie, Richard och Mattias ville att man skulle trycka på nu igen; att livet i riksdagen består av en enda lång parad av chokladbitar och acnestift för att dölja de värsta blemmorna. Dessa personer bör omedelbart avfölja Fredrik Schulte på Facebook och Twitter.

En riktig riksdagsman däremot, är noga med vad vederbörande äter. Att hålla koll på kolesterolnivån är av avgörande vikt för att undvika proppar i benen av allt sittande, varför jag enbart äter vitan på frukostägget. Istället försöker jag smyga ner gulan i Rossana Dinamarcas lunch när ingen ser det. Hittills har det gått sådär, då Hans Linde var på vippen att komma på mig med att mosa ner den i hennes vegetariska linsgryta i förra veckan, när hon bråkade med kassapersonalen om priset på denna kontra pannbiffen med lök – och har sedan dess hållit ett extra öga på mig, som den värsta Stasiangivare.

Go’ mad, mö’ mad – å mad i rättan tid

Det finns de som säger att mat är halva födan och att den andra är den andliga spisen. Sådana personer har helt uppenbarligen aldrig varit på ett hederligt skånskt gåsagille. God mat i fryntlig miljö, med mycket snaps (Skåne, givetvis), sång och prominenta gäster. Exempelvis tittade William Hahne förbi härom året med två veteraner från finska fortsättningskriget han träffat på någon ledarskapskonferens i SDUs regi. Jag förstod inte så mycket av vad de sa, då de envisades med att prata tyska mesta delen av tiden, men att döma av deras miner och gester hade de det trevligt. En av dem hade tydligen en hund han tränade i agility; under kvällen visade han samtliga han hälsade på hur högt han lärt den hoppa.

”Då hjälper det inte ens att fisken är vit”

Men jag tappar bort mig. Den här krönikan handlar trots allt om vikten av bra mat, och då jag fått klart för mig att den mesta svenska husmanskosten egentligen kommer utifrån – som kåldolmar, köttbullar, korv stroganoff och pizza – har jag insett att det viktiga inte är varifrån rätten kommer, utan att det avgörande är vilka råvaror man använder sig av. Jag är därför mycket noggrann med att undvika fisk från Östersjön, då denna ju kan komma från den ryska ekonomiska zonen: Inte på grund av att jag misstänker att den skulle vara tjuvfiskad av våra hårt arbetande och väderbitna fiskare som stoiskt lägger sina nät från tjärdoftande kuttrar, utan att fisken varit inne på ryskt vatten och vänt. Då hjälper det inte ens att fisken är vit. Ja, alltså på grund av den lägre fetthalten och därigenom lägre ansamlingen av  dioxiner och PCB, men också för dess estetiskt överlägsna kvaliteter på tallriken.

Sillamackorna på Malmöfestivalen – mat för mitt hjärta och mage

Förutom vit fisk äter jag gärna kyckling, då det vita köttet är både proteinrikt och snålt på fett, framförallt om man tar bort skinnet, vilket ändå oftast är brunt och oaptitligt. Den enda gången jag inte väljer bort brunt skinn är på stekt sill, vilken helst skall serveras på hårt bröd med massvis av fluffigt smör, persilja och dill. Jag minns än idag den sillamacka som jag fick mig serverad på Malmöfestivalen 2003 och som räddade mig från att gå hungrig och olycklig från frukostens mannagrynsgröt med socker och  äpplemos, hela vägen fram till kvällsvarden på vitkålsstuvning och stekt fläsk.

Vart var jag? Jo, kyckling… Att kycklingen givetvis skall vara uppfödd i Sverige, gärna frigående på Österlens majestätiska slätter, är glädjande nog självklart för allt fler i vårt rike, men fortsatt lägger alltför få någon vikt vid den viktigaste frågan av allt, nämligen rasen. Bäst av alla är givetvis Skånsk Blommehöna, som också är den största av de svenska rashönsen. Att tugga i sig ett lår från en sådan majestätisk fågel är något helt annat än att idissla på en torr söndervärpt Leghorn som inte är gjord för de skandinaviska levnadsförhållandena. Men visst, till nöds går det även bra med en sådan. Bara den inte är halalslaktad.

Allt det här skrivandet om mat har gjort mig hungrig, varför det är dags för lunch. Riksdagens matsal serverar något jag inte kan uttala, än mindre stava till, varför det får bli lunch på stan. Jomshof har föreslagit kebab på Izmir i Hötorgshallen.

Tills nästa gång, lev väl!

/ Eder trogne frände Björn

Comments

comments